The King’s Speech

Nu sitter jag här och väntar på min iPhone som fick fethäng när jag skulle synka den med datorn. Då kan jag ju passa på och blogga om en helt fantastisk film jag såg för ett tag sedan. Den senaste tiden har jag sett ganska mycket film (både nya och gamla) och råkat ut för en hel del mediokra filmer. Det är nog därför jag tittat på gamla klassiker som Alien, Indiana Jones och Mumien eftersom jag vill se något jag åtminstone tyckte var bra.

Vilken var då denna fantastiska film jag såg? Jo, The King’s Speech. Det är inte en film som jag kanske normalt skulle välja att se och än mindre tycka om men vad vore livet utan överraskningar? Det fanns två anledningar till att jag köpte filmen till att börja med och de var:
1. Helena Bonham Carter hade en biroll i filmen och
2. den tog hem många priser under senaste Oscars-galan.
Just Oscars-galan är kanske inte något bra mått på en bra film utifrån mina preferenser men de har kanske mer rätt än fel i alla fall. Den här gången hade de helt rätt.

För er som inte vet så handlar filmen om George VI som får ta över tronen efter sin bror som abdikerar för att gifta sig med en skild amerikanska (och då kan man ju inte vara ”King of England”). Problemet är att den nya kungen stammar svårt och drar sig för offentliga framträdande. I och med att andra världskriget närmar sig behöver engelsmännen en stark och tydllig ledare för att hålla moralen uppe. Drottningen (spelad av en magnifik Helena Bonham Carter) letar upp en talpedagog som arbetar på ett sätt som ingen annan, men han misslyckas aldrig. Mannen (spelade av en annan av mina favoritskådisar – Geoffrey Rush) är en vanlig dödlig men han räds inte den blivande kungen utan jobbar på som han brukar.

Jag blev helt paralyserad av filmen. Den var välgjord och skådespelarna gjorde sitt jobb så bra att inte en gång tvivlade jag på att det verkligen var kung George VI som på något sätt liknade Colin Firth, eller att drottningen hade sådan tur att hon var en kopia av min älskade Helena Bonham Carter. När jag efter ett bra tag med bara halvtaskiga filmer med usla skådespelare råkar hitta en sådan här juvel fattar jag varför jag älskar film! Jag gladdes med dem, led med dem, skattade med dem och sörjde med dem för det här var en film som berörde. I mindre roller hittade vi Harry Potter-känningar (förutom Bonham Carter) som Michael Gambon (som kung George V) och Timothy Spall (som Winston Churchill). Jäklar vilken bra film det här var!

Jag börjar få slut på storslagna ord så nu lämnar jag detta till handlingarna.

Ta hand om er (och se The King’s Speech så snart ni kan)!
/Linda