Actionfilmer

Jag älskar actionfilmer! Anledningarna är många – härliga specialeffekter, enkel handling, tokroliga repliker, fantastiska händelser och vältränade killar. Vad mer kan man egentligen begära av en underhållande film? För det är just det de är – underhållande, inte bra. När jag är ute efter en stunds flykt från verkligheten finns det ofta inget så bra som en god bok eller en riktigt maffig actionfilm och nu när jag finner mig upp över öronen i jobbrealterade saker hela tiden blir det allt mindre böcker lästa men lite mer filmer sedda. Den senaste i raden av storslagna actionfilmer jag sett är Thor.

Handlingen tänker jag bara beröra lite lätt – Thor, åskguden, blir bannlyst från Asgård och kämpar för att ta sig tillbaka. Så, det var det. Var filmen bra? Det beror lite på när jag svarar. Direkt efter filmen tyckte jag det var en alldeles lysande rulle som förtjänar flera uppföljare, gärna med en gång, men efter ett tag lugnade jag ner mig och började tänka. Var filmen verkligen så fantastisk? Var inte Natalie Portman en aningens fjantig och färglös (men hennes assitent var då färgglad!)? Spelade inte Chris Hemsworth över lite då och då och var inte Anthony Hopkins en synnerligen dålig Oden? Jo, så var det ju naturligtvis och då kommer vi ju till själva slutklämmen.

Jag blir ofta alldeles bortkollrad av just specialeffekter, snygga karlar, fantastiska berättelser och mytologi vilket gör att jag tycker filmer är mycket bättre än de i själva verket är. Det i sig gör kanske inte så mycket, men jag blir ibland lite besviken när jag då ser om dem efter ett tag och de inte är så bra som jag kommer ihåg dem. Plus att jag kan inte ge en riktig rekommendation till mina vänner om vilka filmer de ska se. Jo förresten, det kan jag ju för även om filmerna inte är mästerverk eller ens riktigt bra är de ju underhållande. Det räcker med att de är en stunds tidsfördriv om man ibland ser filmer som The King’s Speech som man verkligen älskar.

Detta blev ett lite virrigt inlägg, men hoppas ni fattar vad jag menar!

Ha det bra!
/Linda

Mark Billingham

Jag måste tipsa lite snabbt om en mycket bra engelska deckarförfattare – Mark Billingham. Han skriver om kommisarie Tom Thorne som är en lite sluskig polis som inte är särskilt omtyckt av sina chefer men han får alltid jobbet gjort ändå. Lite kliché kan man tycka, men det finns en sak som gör att Billinghams böcker skiljer sig lite från den störtflod av engelska deckare man hittar om man letar (vilket man inte behöver göra för det finns miljoner av dem känns det som… ) och det är att han har en klar utveckling. Han är inte längre den slusk som han var i början av serien utan han har skaffat sig flickvän och de funderar på att skaffa barn.

Om man tänker på till exempel Wallander (ja, jag vet att Mankell inte är engelsk men Wallander är så välkänd att han funkar bra som exempel) så tycker jag han är likadan i alla böcker. Deprimerad och får alla sina genombrott genom ”en känsla” av att något inte är rätt. Så här är det alltså inte i Billinghams böcker utan karln han skriver om förändras faktiskt under bokseriens gång. Bara det är ett bevis på att allt är uppdiktat för vi vet ju att män aldrig ändrar sig… Fniss.

Ta hand om er!
/Linda

The King’s Speech

Nu sitter jag här och väntar på min iPhone som fick fethäng när jag skulle synka den med datorn. Då kan jag ju passa på och blogga om en helt fantastisk film jag såg för ett tag sedan. Den senaste tiden har jag sett ganska mycket film (både nya och gamla) och råkat ut för en hel del mediokra filmer. Det är nog därför jag tittat på gamla klassiker som Alien, Indiana Jones och Mumien eftersom jag vill se något jag åtminstone tyckte var bra.

Vilken var då denna fantastiska film jag såg? Jo, The King’s Speech. Det är inte en film som jag kanske normalt skulle välja att se och än mindre tycka om men vad vore livet utan överraskningar? Det fanns två anledningar till att jag köpte filmen till att börja med och de var:
1. Helena Bonham Carter hade en biroll i filmen och
2. den tog hem många priser under senaste Oscars-galan.
Just Oscars-galan är kanske inte något bra mått på en bra film utifrån mina preferenser men de har kanske mer rätt än fel i alla fall. Den här gången hade de helt rätt.

För er som inte vet så handlar filmen om George VI som får ta över tronen efter sin bror som abdikerar för att gifta sig med en skild amerikanska (och då kan man ju inte vara ”King of England”). Problemet är att den nya kungen stammar svårt och drar sig för offentliga framträdande. I och med att andra världskriget närmar sig behöver engelsmännen en stark och tydllig ledare för att hålla moralen uppe. Drottningen (spelad av en magnifik Helena Bonham Carter) letar upp en talpedagog som arbetar på ett sätt som ingen annan, men han misslyckas aldrig. Mannen (spelade av en annan av mina favoritskådisar – Geoffrey Rush) är en vanlig dödlig men han räds inte den blivande kungen utan jobbar på som han brukar.

Jag blev helt paralyserad av filmen. Den var välgjord och skådespelarna gjorde sitt jobb så bra att inte en gång tvivlade jag på att det verkligen var kung George VI som på något sätt liknade Colin Firth, eller att drottningen hade sådan tur att hon var en kopia av min älskade Helena Bonham Carter. När jag efter ett bra tag med bara halvtaskiga filmer med usla skådespelare råkar hitta en sådan här juvel fattar jag varför jag älskar film! Jag gladdes med dem, led med dem, skattade med dem och sörjde med dem för det här var en film som berörde. I mindre roller hittade vi Harry Potter-känningar (förutom Bonham Carter) som Michael Gambon (som kung George V) och Timothy Spall (som Winston Churchill). Jäklar vilken bra film det här var!

Jag börjar få slut på storslagna ord så nu lämnar jag detta till handlingarna.

Ta hand om er (och se The King’s Speech så snart ni kan)!
/Linda