Green Hornet

Nu till ett filmtips – Green Hornet. Detta var ännu en film jag hade glömt att jag förbeställt så den kom som en trevlig överraskning i brevlådan för ett tag sedan. Filmen handlar om Britt Reid, en kille som lever på sin pappas pengar och festar hela tiden. När hans pappa dör och Britt får ta över pappas tidning (och allt annat) är han till en början ganska vilsen tills han upptäcker Kato. Kato var Britts pappas barista och mekaniker. Tillsammans bestämmer de sig för att bli superhjältar och med hjälp av fantastiska bilar, Black Beauties, blir de alla bovars skräck.

Britt spelas av Seth Rogan och Kato av Jay Chou och i birollerna hittar vi Cameron Diaz och Christoph Waltz. Waltz är faktiskt den som är helt klart bäst i filmen som psykopatisk brottssyndikatsledare.

Vad tycker jag då om den här filmen? Nja, så där. Den började ganska segt och blev bättre mot slutet men ingen höjdare och inget riktigt bottennapp heller. Jag ångrar inte att jag sett den men det kommer nog att dröja innan jag ser om den. Typiskt medelmåttig film.

Så här har det varit ett bra tag nu, inga riktiga höjdrarfilmer utan bara en massa medelmåttiga och några riktiga skitdåliga, och det retar mig. Senast jag kommer ihåg att jag såg en film som jag ville se om med en gång var när jag såg Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl och det är riktigt länge sedan… Det har förhoppningsvis hänt efter det med tanke på att den filmen kom ut 2003 men jag kommer inte ihåg det bara… Twilight räknar jag inte för det skäms jag lite för nu…

Ha det!
/Linda

Case 39

Idag tipsar jag inte om en film – utan varnar för en!

Case 39 är en skräckfilm om en socialarbetare som har fullt upp med 38 öppna ärenden när hennes chef kommer med det 39:e, därav titeln Case 39. Detta ärende handlar om en flicka som helt plötsligt underpresterar i skolan, hennes betyg sjunker och hon somnar i skolbänken upprepade gånger. Skolan anmäler det till socialen och det hamnar alltså på Emilys bord. Vid mötet med familjen är föräldrarna tystlåtna och öppet agressiva och Emily tar ärendet till sin chef som kallar in dem till ett officiellt möte där de dock uppför sig som en helt vanlig familj. Emilys chef säger åt henne att släppa fallet men hon ger flickan sitt hemnummer och på natten ringer hennes telefon. Flickan är rädd för att somna för hennes föräldrar ska då skicka henne till helvetet och Emily bestämmer sig för att åka och kolla upp hur det är med flickan. Hon tar med sig en vän som är polis, vilket är tur eftersom de kommer lagom för att rädda flickan från att bli stekt i ugnen.

Sedan blir det en massa möten och flickan ska bli placerad i en fosterfamilj men vill helst bo med Emily. Efter en stunds tvekan går Emily med på detta och det ordnas. Det är nu allt går åt helvete… Det är något som inte stämmer med det lilla flickebarnet…

Eftersom jag gillar skräckfilm tänkte jag att den här filmen är definitivt något för mig och trots att det är Renee Zellweger som spelar huvudrollen köpte jag filmen (billigt, tack och lov!). När jag läser det jag skrivit om filmen låter det faktiskt som en ganska bra rulle, men inte då! I en skräckfilm kan man tillåta lite luckor i logiken men här är det bara helt obegripligt. Varför Renee Zellweger överhuvudtaget tackade ja till den här filmen  övergår mitt förstånd. Hon vann ju för sjutton en Oscar 2004 för Cold Mountain! Gick det bara utför för henne sen eller steg det henne så åt huvudet att hon inte kunde skilja bra manus från dåliga? Det som egentligen retar mig mest med Zellweger är att hon är sååå överskattad. Allt hon kan göra är att kisa med ögonen och snörpa på munnen. Jag lovar att hennes mamma någon gång i urtiden sagt att hon såg söt ut så… Yasch…

Slutsats – akta er för Case 39. Det var 109 minuter jag aldrig får tillbaka av mitt liv och nu har jag lagt några till på att skriva detta inlägg men det ser jag som en välgärning till mänskligheten. Hindrar jag bara någon från att se den här skitfilmen genom att skriva det här inlägget är jag nöjd. Någon måste se de dåliga filmerna för att varna andra och det kan jag ta på mig! 🙂

Ta hand om er!
/Linda

PS. Jag länkar inte till den…

Texter

Jag är en riktig språknörd. Böcker, dikter, sångtexter och språk är saker som jag tycker är roligt  och det är inte svårt att få gåshud av en bra text till en häftig låt eller ett par rader i en bok som säger så mycket på så liten plats. Själv är jag ingen hejare på att skriva meningsfulla texter och de få gångner jag lyckas riktigt bra är jag så stolt över mig själva att jag kan spricka. Alla är vi ju olika och språk med allt det innebär är definitivt något som får igång mig. Hade jag kunnat (och orkat) skulle jag gärna varit en författare men eftersom jag ofta får kämpa för att få fram det jag vill på det sätt jag vill, hade det nog tagit för lång tid att få ihop en bok och jag hade svält till döds innan dess. Därför nöjer jag mig med att njuta av vad andra skriver – jag läser mycket böcker, ser många filmer och lyssnar på många låter. Böckerna läser jag igen, filmer ser jag många gånger och låtarna går på repeat hela tiden tills jag kan dem utantill.

Den absolut bästa och finaste textraden jag hört kommer från (Another Rainy Night) Without You av Queensrÿche. Det är en sång från deras platta Empire som kom 1990. Queensrÿche var länge ett av mina absoluta favoritband och det var min bror Christoffer som köpte första plattan med dem någon gång 1986 och eftersom han var min idol (fyra år äldre än mig) var det som han tyckte om naturligtvis något jag också tyckte om. När jag senare blev lite mer självständig fortsatte jag gilla bandet från Seattle.

Textraden som följt med mig sedan 1990 är:
Strange how laughter looks like crying
with no sound.
Raindrops taste like tears
without the pain.

Min bror dog i november 1995 och som en hyllning till honom valde jag att tatuera in den textraden på min högerarm tillsammans med ett svart band eftersom de raderna även betydde något för honom. Jag hittade dem på första sidan i en av hans diktböcker när jag satt och bläddrade i dem en gång.

Ha det!
/Linda

Inte mitt fel!

Tillbaka! Den här gången var det inte mitt fel att bloggen inte uppdaterades… Jag har försök flera gånger att skriva ett inlägg om The Cronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader men inte lyckats. Varje gång jag skrivit ett inlägg (ofta långt) och ska publicera det har blogggen bara uppdaterats med en rubrik! Efter tredje gången orkade jag inte försöka längre utan fick vackert vänta till webbadministratören kom hem efter tre veckor i ett främmande land… Eftersom jag inte själv har adminbehörighet var det inte mycket annat jag kunde göra. Nu hoppas jag att det ska funka (försvinner det här också vet jag inte vad jag tar mig till)!

Då till filmen – The Cronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – som är den tredje filmen i serien om landet Narnia. Jag har alltid gillat böckerna och gillar även filmerna. Gillar, men inte mer. Trevlig underhållning en seg eftermiddag och ett bra tidsfördriv när du känner att du behöver drömma dig bort ett tag. Denna film innehöll en drake vilket bara det gör att hela filmen är värd att ses.

Läs gärna böckerna för de är härliga ungdomsböcker och en bra början för de som är nyfikna på fantasygenren. Den första boken heter Min morbror trollkarlen på svenska.

Ha det!
/Linda