Bok 15 – Sol och vår

Ja, då har jag läst bok 15 – I’m on a roll! Nu har jag läst de fyra ursprungliga delarna i Saltö-serien och detta var alltså Sol och vår, den sista. Jag blir inte klok på varför jag läser dessa böcker men jag är väl lite konstig (det är det nog många som håller med om…).

Den person jag retar mig mest på är nog Emily för hon tar ingen som helst hänsyn – egoistisk som fan. Lite kan jag förstå henne eftersom hon hela sitt liv gjort andra till lags, men hon sårar alla runt omkring sig och bara tar och tar utan att ge. Hemsk människa kort sagt.

Jag ska inte tråka ut er med mer snack om hur dåliga böckerna är. Jag måste ju har funnit något bra eftersom jag fortsätter läsa och nu har jag till och med beställt de två böcker Lärn skrivit efter succéen med TV-serien.

Ta hand om er!

/Linda

Bok 14 – En fröjdefull jul

Denna vecka har jag redan läst tre böcker – och är halvvägs genom den fjärde. Den 14:e boken jag läst i år är den tredje delen i Saltö-serien, En fröjdefull jul av Viveca Lärn. Jag har som sagt mycket svårt för karaktärerna i bokserien, men några började jag faktiskt gilla. Naturligtvis gick de och dog i slutet av boken så jag vet inte riktigt hur nästa bok ska fånga mig. Antagligen vill jag se om de andra ordnar upp sig och blir lite mer som människor är, jag vill inte använda ordet normal för det tycker jag inte man behöver vara, men verkliga måste de ändå vara…

Nu får jag nog förtydliga lite, för jag gillar fantasyböcker och troll, drakar, demoner, varulvar och vampyrer hör till favoriterna. De finns inte i verkligheten men kan ändå kännas verkliga – en riktigt duktig författare kan få mig att titta mig omkring i en skog efter älvor, tomtar och enhörningar. I En fröjdefull jul beskrivs riktiga människor men de känns mer främmande än hober, orcher och alver… Do I make sense?

Men jag har i alla fall bestämt mig för att läsa alla delar i Saltö-serien, men fråga mig inte varför för det kan jag nog inte svara på…

Ta hand om er!

/Linda

Bok 13 – Hummerfesten

Igår var jag på läshumor (vilket var ett tag sen nu…) och då gick det som det brukar. Jag sätter/lägger mig i sängen och läser en bok tills den är slut. Niclas var inte hemma igår kväll vilket betydde att jag ostört kunde ”slösa” bort en eftermiddag/kväll tillsammans med invånarna på Saltön. Deras sällskap är dock inte mycket att hänga i granen – karaktärerna i boken är osympatiska, egoistiska och tar ingen hänsyn alls (om det inte gagnar dem själva förstås). Jag har svårt att ta dem på allvar och kan inte tänka mig att de skulle kunna finnas i verkliga världen. Vuxna människor som är barnsligare än ungar och lika småsinta som missunnsamma pensionärer är helt enkelt svåra att tycka om.

Miljöerna som tydligen är härliga i TV-serien får man ingen känsla för alls och jag vet inte om det är för att man själv bor på västkusten och vet hur här ser ut eller för att Lärn misslyckas med uppdraget att entusiasmera sina läsare. Hur svårt jag än har för karaktärerna och det torftiga innehållet kan jag nog tänka mig att läsa de andra delarna. Kanske mest för att få skaka på huvudet åt deras infantila upptåg och att komma undan mina egna funderingar ett tag. Sämre tidsfördriv kan man ha…

Boken var alltså andra delen i serien om Saltön av Viveca Lärn – Hummerfesten (hmm, Adlibris verkar ha höjt priset igen…).

Ta hand om er!

/Linda

Bok tolv – Midsommarvals

Bok tolv var Midsommarvals av Viveca Lärn. Anledningen att jag läste den var att min moster blev förskräckt när jag sa att jag aldrig läst något av Lärn och nästan skällde ut mig för det – nästan. Jag tänkte att Lärns böcker måste vara något alldeles i hästväg bra för att moster skulle reagera så starkt. Jag inhandlade de fyra första böckerna i Saltön-serien – för 19 kronor styck på Adlibris!

Första boken heter alltså Midsommarvals och här får man träffa Saltöns alla invånare. Under ungefär halva boken var jag allmänt förvirrad och undrade vilka alla personerna var och det hände då och då att jag fick bläddra tillbaka för att få koll på vem som var vem. När jag väl hade fått grepp om det hade jag tagit mig igenom halva boken och det kändes kämpigt. Jag kom på mig själv att undra när det skulle hända något och när boken skulle bli bra. Till slut insåg jag att det var inte meningen att boken skulle ha någon mening – det var bara ett tisdfördriv, en bok att läsa och sedan inte fundera för mycket på. Trots att jag inte blev helt såld på boken, som jag kände var allt annat än stor litteratur, kan jag tänka mig att läsa fortsättningarna, främst för att jag nu gått och köpt dem, men kanske också för att ha ett tidsfördriv som gör att jag kan koppla ifrån allt som jag själv går och funderar på.

Letar du efter en bok som du inte behöver engagera dig i för mycket ska du läsa Midsommarvals (och kanske de efterföljande delarna också).

/Linda

Corpse Bride

Jag lovade att skriva även om Corpse Bride som vi såg under vår Tim Burton-kväll. Det är en film i samma stil som The Nightmare Before Christmas, alltså en stop motion-animerad film (eller dockfilm, men det känns lite missvisande).

Corpse Bride handlar om Victor van Dort som ska giftas bort med den adliga (men fattiga) Victoria Everglot. Under repetitionen går allting fel och Victor vandrar bedrövad ut i skogen och övar på sina löften. Det slutar med att han ”råkar” gifta sig med ett lik. Hon hade blivit mördad av sin fästman som hon skulle rymma med. Victor befinner sig helt plötsligt, gift, i underjorden där de döda ”lever” (hm, hur låter det egentligen…). Victor försöker förklara för Likbruden (Corpse Bride) att det egentligen inte är meningen att de ska vara gifta men efter diverse förvecklingar bestämmer han sig för att stanna hos henne i underjorden. De döda ställer till med bröllp, men det slutar inte riktigt så…

Filmen är helt klart värd att ses, speciellt om man gillar Tim Burton, men även om man inte har någon relation till honom är det en bra film.

Lev väl!

/Linda

Bok elva – Vem är Björn och vem är Benny?

Ja, då har jag läst bok elva av 52. Denna gång var det Vem är Björn och vem är Benny av Fredrik Lindström och Hasse Pihl. Fredrik Lindström har aldrig varit en av mina favoriter precis, men har på senare tid vuxit i mitt tycke. Jag har haft mycket svårt för honom, vilket kanske har att göra med hans dialekt (och jag vet att man inte ska håna folk för deras handikapp…) och att han säger saker om språk som jag inte håller med om (jag är något av en språknörd jag även jag) men jag har som sagt på senare tid blivit lite positivare mot honom. Hasse Pihl är en humorpersonlighet från P3:s guldålder och har alltid varit en kul kille. Boken borde alltså vara ganska bra… men det är den inte.

Vem är Björn och vem är Benny består av 28 kapitel där Lindström och Pihl funderar över de mest triviala saker man kan tänka sig och sådant borde vara kul eftersom de båda är kända för att vara lustiga och komma med underfundiga kommentarer ganska obehindrat. Boken har dock något mycket krystat över sig. Ibland kom jag på mig själv att undra om de fick betalt per ord för hälften av allt jag läste var bara blaj. Naturligtvis finns det guldkorn som kapitel 13 (Varför sparkar män på däcken när de inspekterar en bil?), kapitel 15 (Varför fastnar låtar man inte gillar så lätt i huvudet?) och kapitel 22 (Hur länge har man egentligen pratat svenska i Sverige?) men resten var ganska uselt faktiskt.

Det som oroar mig lite är att jag, eftersom jag normalt tycker om oseriös humor som oftast inte har någon poäng, har vuxit ifrån den sortens roligheter och till slut blivit vuxen… Men då tänker jag på världens bästa bok (Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams) och inser att det är nog ingen fara med det. Men jag blev lite orolig först faktiskt…

Jag länkar till boken om det är någon som själv vill kolla om herrarna Lindström och Pihl lyckats få ihop en bra bok.

Lev väl!

/Linda

Tim Burton-kväll

Igår hade vi Tim Burton-kväll här hemma. Det var Niclas, Jim, Lina och jag – Jim och Lina är mina kusiner (eller mer som syskon faktiskt). Vi åt gott och tittade på film. Vi orkade med tre stycken – Beetlejuice, Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street och Corpse bride. Det var en mycket lyckad kväll! Tim Burton är ett geni! Lina och jag är riktiga fanatiker och satt och rapade upp trivia om både filmerna och skådespelarna. Hur kul som helst (och Jim och Niclas verkade inte ha något emot det – de lärde sig väl alltid något)! Alla hans filmer är värda att ses, men alla är naturligtvis inte mästerverk (bara nästan).

Skriver mer om filmerna vid ett annat tillfälle. Nu ska jag lägga mig och läsa Liftarens guide till galaxen (världens bästa bok) ännu en gång.

Lev väl!

/Linda